pimpie

Jag kom precis hem från bion jag och johanna gick på, och filmen,underbar! Sjukt jävla bra alltså, det var en sån där film som man får en sån där känsla av, ni vet, en såndär pulserande febril känsla. Det måste vara en sån känsla man har om man har gjort något riktigt stort. Känslan blev bättre och utvecklades till en... gungande känsla då jag flög fram på min cykel påväg hem. mums! Jag kom att tänka på en sak då. På alla vuxna och gamla som ser på filmer. Ni vet, sånna där som man får en sån där känsla av, en såndär stor.Vissa kanske ler lite egendomligt och minns det stora dem gjorde i sina liv, det där som kanske gjort dem till just den de är eller det som kanske gjorde att en annan person fick chansen att vara sig några år till. Men jag tror att många kanske mest känner ett slag i själen som säger  "och vad var det stora du gjorde i ditt liv?" Jag menar, vi små människor, vi har allt det där framför oss, allt vi ser på film, de romanserma, de resororna, den storheten och varenda möjlighet i världen att uppleva och lyckas med det vi vill. Kanske är det då, när de upptäcker att livet sått mitt emot och väntat på just det, det stora, kanske då de ångrar att de lät tiden ta över, kanske är det då de ångrar att de aldrig gick vidare, aldrig vågade, lät samhället äta upp deras egen styrka, deras egen frihet, men kanske är det också då de är redo att göra något stort.