pimpie

godeftermiddag små barn! Jag måste bara berätta om mitt lilla äventyr jag var med om idag. Jag tänkte ta en sväng förbi bibblan för att lämna tillbaka en bok som jag nyss läst ut. Jag tog på mig min svarta jacka som visst råkade ha en fläck på axeln. Fläcken var inte alls stor, så jag tänkte att, ingen lägger märke till det inte. sure, varenda människa jag mötte placerade blicken stadigt på den där jävla fläcken. det tragiska är att jag inte äns inbillade mig. Till slut började jag peta och klia på den dumma fläcken för att försöka få bort den, vilket inte gick något vidare bra. och det var då, när botten av förudmjukelsens stund var kommen jag passerade en reklamskylt med ett litet afrikanskt barn på, en fadder reklam. Barnet på bilden tittade inte på min fläck på axeln, hon såg mig rätt i ögonen med en blick som sade  "ge mig kärlek"
Då slog det mig, varför i herrans namn går jag här och skäms för en liten fläck jag har på min jacka? Varför går jag och blir på dåligt humör för att ett antal personer tittar på en fläck jag har på min jacka för? Och varför oroar jag mig för en fläck på min jacka när det finns barn som oroar sig för mat för dagen. Klyshigt, javisst, men ändå sanningen. Jag sket i fläcken dom 10 minutrarna det var kvar till bibblan, och de dryga 30 jag hade hem, och om folket fortfarande tittade på min fläck, det brydde jag mig inte om. Nu såhär i efterhand tänker jag, tänk vad vackra alla människor är och ändå är det felen det första man ser. För jag vet att jag också skulle glott på fläcken, eller om någon hade trassligt hår eller för korta byxor, det är fan tragiskt.

nu blir det träning, farväl